Att censurera sig själv

Posted on Posted in Allmänt

Jag hade ibland kunnat skriva mer färgstarka artiklar än vad jag gör. Om det inte vore så att vissa citat går bort. De är korrekta, och ack så mustiga. Men ändå omöjliga att ha med, av de mest skilda anledningar.

På mitt första praktikjobb, på en liten lokaltidning i Hälsingland, hade jag noll koll på det.

”Här har det gått en älgjävel, det va då själve faen att bössan är kvar hemma”. Så tyckte kommunalpolitikern, och det skrev jag. Men det tyckta blev aldrig det tryckta. Det ströks av en luttrad redaktionschef. Möjligen för att det inte var laglig älgjaktssäsong, och för att intervjun gjordes i ett villakvarter.

Häromdagen var jag i Lund och träffade ett härligt gäng, som jobbar med installationer till MAX IV, en forskningsanläggning som enklast kan beskrivas som ett gigantiskt mikroskop, 528 meter i omkrets, lika stor som Colosseum. Ett jättebygge för att kunna kolla det minsta som finns, atomer. I bilen hem kände jag mig säker på att reportaget mer eller mindre skulle skriva sig själv, med så mycket bra citat på diktafonen.

Det var ju bara det att…allt var på skånska.

”Sautan åsse, de va som ännavänt, åsse ble de sau klyddit nar vi örla omkring.”

”Vi skau feja ud all mög sau dendarrade rälia kan du hutta.”

”Där hänne finns en juben skruar.”

Ibland avundas jag radioreportrar. I skrift försvinner nyanser och känsla samtidigt som dialekten. Men det går liksom inte att bifoga ett lexikon.

Ibland är det anständigheten som tvingar mig till ren cencur av mina egna texter. Jag gjorde ett arbetsplatsreportage med ett par gubbar som kör sugbil för ett tag sedan. En av slangarna som används är lite grövre och styvare än de övriga. Ja, ni fattar själva. Men de sa även mycket annat kul, som gick att skriva. Möt Åke och Henke här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *