Jag hade ibland kunnat skriva mer färgstarka artiklar än vad jag gör. Om det inte vore så att vissa citat går bort. De är korrekta, och ack så mustiga. Men ändå omöjliga att ha med, av de mest skilda anledningar.

På mitt första praktikjobb, på en liten lokaltidning i Hälsingland, hade jag noll koll på det.

”Här har det gått en älgjävel, det va då själve faen att bössan är kvar hemma”. Så tyckte kommunalpolitikern, och det skrev jag. Men det tyckta blev aldrig det tryckta. Det ströks av en luttrad redaktionschef. Möjligen för att det inte var laglig älgjaktssäsong, och för att intervjun gjordes i ett villakvarter.

Häromdagen var jag i Lund och träffade ett härligt gäng, som jobbar med installationer till MAX IV, en forskningsanläggning som enklast kan beskrivas som ett gigantiskt mikroskop, 528 meter i omkrets, lika stor som Colosseum. Ett jättebygge för att kunna kolla det minsta som finns, atomer. I bilen hem kände jag mig säker på att reportaget mer eller mindre skulle skriva sig själv, med så mycket bra citat på diktafonen.

Det var ju bara det att…allt var på skånska.

”Sautan åsse, de va som ännavänt, åsse ble de sau klyddit nar vi örla omkring.”

”Vi skau feja ud all mög sau dendarrade rälia kan du hutta.”

”Där hänne finns en juben skruar.”

Ibland avundas jag radioreportrar. I skrift försvinner nyanser och känsla samtidigt som dialekten. Men det går liksom inte att bifoga ett lexikon.

Ibland är det anständigheten som tvingar mig till ren cencur av mina egna texter. Jag gjorde ett arbetsplatsreportage med ett par gubbar som kör sugbil för ett tag sedan. En av slangarna som används är lite grövre och styvare än de övriga. Ja, ni fattar själva. Men de sa även mycket annat kul, som gick att skriva. Möt Åke och Henke här.

Idag damp årets Magasin Göteborg ner i brevlådan. Jag hade nästan glömt bort de artiklar som jag hade levererat till tidningen. Det tar ju lite tid med tryckt media. Framför allt när det ska göras bra tidningar, med snygg formgivning, genomtänkt innehåll och läsvärda texter. Utan alltför många stav- och slarvfel. Magasin Göteborg är en sådan bra tidning. Den är inte oberoende (ges ut av Business Region Göteborg tillsammans med Göteborg & Co och produceras av InPress), men den är bra.

Jag har varit med på ett – ganska litet men ändock – hörn de senaste tre åren. Och nu när jag bläddrade i årets upplaga kom människorna tillbaka till mig. Jag gjorde tre intervjuer till Magasin Göteborg under samma dag tidigare i våras. På kvällen skrev jag ett Facebook-inlägg, helt uppfylld av arbetsglädje (i ärlighetens namn var det dessutom en fredag):

”Jag  älskar mitt jobb. Intervjuer hela dagen med inspirerande människor som i sin tur älskar sina jobb. Lika spännande att lyssna på forskaren som på muraren. Önskar att alla människor finge hitta sin sanna plats i yrkeslivet. Då blir högre pensionsålder en möjlighet snarare än ett hot.”

Visst är det tragiskt att så många människor bara längtar efter att gå hem ifrån sina jobb? Längtar efter helgen. Längtar efter semester. Längtar efter pensionen. Det är ju som att ständigt gå omkring och längta sig ifrån själva livet. Varför är det så? Jag har ingen aning. Men jag vet att det inte handlar om vilket jobb en har. Eller hur mycket pengar en tjänar. Snarare är det väl det där med ”rätt man på rätt plats.” (Förlåt mitt genusneutrala hjärta, men här måste jag använda”man” eftersom ”rätt en på rätt plats” låter som att jag skriver om barrskogsplantering.)

Vill du läsa Magasin Göteborg på papper så får du leta upp tidningen på stan (=Göteborg). Vill du läsa på nätet kan du klicka här.

Min forskare finns på sidan 20, min murare på sidan 36, och på sidan 50 berättar den tredje intervjupersonen, en marknadskommunikatör från Berlin, om varför hon föll pladask för Göteborg.

Hushållningssällskapet. Smaka på det ordet. Det är lätt att associera till präktiga bullbak med en underton av gödseldoft. Det första Hushållningssällskapet etablerades 1791. Vem var kung i Sverige då? Rätt. Gustav III. Det är ett tag sedan. Så visst, det är väl okej att tänka ”förr-i-tiden”. Men ändå så fel. För Hushållningssällskapet är grymt nyskapande. Nu som då gör de skillnad. På riktigt.

Under sent 1700-tal, i ett annat Sverige, var svälten inte bara någon annanstans. Då skrek den i magarna på våra egna barn. Då behövdes ny kunskap för en effektivare livsmedelsproduktion. Ur det behovet föddes Hushållningssällskapet. De är fortfarande grymt innovativa, och de fortsätter att fylla behov.

Ett av Hushållningssällskapets projekt – kokboksappen Matglad – vann förra årets Sveapris. Sveapriset är en ”framåtriktad utmärkelse, som vill göra skillnad genom att belöna den bästa innovationsidén inom eHälsa.” Matglad är en kokboksapp på lätt svenska, som gör så att alla kan behärska enkel matlagning. Att kunna laga sin egen mat ger så mycket mer än en middag. Självkänsla, oberoende och glädje till exempel.

Jag har skrivit mycket om framgångssagan Matglad i olika sammanhang, men aldrig har det varit roligare än när jag, på uppdrag av nättidningen Specail Nest, fick följa med hem till Louise. Sedan blev jag glad en gång till. När den artikel som blev resultatet blev rejält gillad och delad på Facebook. För då får ju fler chansen att upptäcka Matglad. Och jag fick vara med och göra skillnad. På riktigt.

Läs gärna om den skillnad som Matglad gör för Louise. Hon har autism och en lättare utvecklingsstörning, men skulle inte banga för att bjuda Nina Hagen på tacofisk.

Här finns artikeln.